När människan ställs inför en ny typ av svårighet i livet är det vanligt att uppleva känslor av kris. En ny motgång kan t ex vara förlust av en närstående eller någon form av identitetskris. Av erfarenhet vet jag att detta kan drabba alla människor oavsett ålder. I mitt tidigare arbete med de mest multisjuka äldre så såg jag krisreaktioner hos de allra flesta av patienterna. Att åldras och samtidigt vara drabbad av sjukdom som kan leda en till döden är oerhört svårt. Ibland tänker jag att man behöver alla sina år av livsvisdom som gammal för att överhuvudtaget klara av en sådan svår uppgift. I hjärnan pågår ett intensivt arbete för att försöka finna en lösning på detta nya komplexa problem som man har ställts inför. En sådan svårighet kan ta upp stor mental kapacitet under en tid. Hur symptomgivande krisen blir för individen beror naturligtvis på vilka livskriser man upplevt tidigare.

Att förlora kroppsliga förmågor är krisartat. Att till exempel upptäcka att det jag klarade igår, fungerar inte för mig idag. Att åka in akut på sjukhuset och få beskedet att hjärtat sviktar. Att veta att döden närmar sig och att man behöver ta avsked av sina närstående inom kort. Ofta är de närmaste väldigt ledsna när ett sådant avsked är i annalkande, men ledsnast är nog den som ska lämna jordelivet. Det är väldigt vanligt att i ett sådant skede uppleva känslor av kris. Att ha känslor av chock, förnekelse, ilska, sorg, oro och ångest samt nedstämdhet är vanligt. Det kan också förekomma att man förhandlar med en högre makt om sin existens. Ett exempel är att tänka att ”bara jag kan komma upp för trappan om kvällen, så klarar jag mig” eller ”så länge jag sitter upp i min fåtölj, så undslipper jag döden”. Det är också vanligt att känslorna pendlar från dag till dag, ibland från en stund till en annan. Och tur är väl det, för ingen människa orkar vara i eländet hela tiden. Det är därför som svårt sjuka kan adressera sin smärta och bedrövelse i ett samtal, och helt plötsligt slå om och börja prata om vädret. Detta är helt normalt, och förståeligt. Det är också normalt att krisa. Det är en biologisk reaktion vars förlopp vi egentligen inte kan påverka. Några av hjärnans kommunicerande ämnen, signalsubstanserna, försätt i obalans under en kris och där har vi förklaringen till de svängande känslorna, aptitlösheten och bristen på motivation. Om känslorna blir sammanhängande och svåra kan det behövas läkemedel under en period, men för de flesta räcker det med stöd från någon man litar på och tålamod.

Hur lång tid tar det då att ta sig igenom en kris? Det är högst individuellt. Men i allt det mörka kanske det ändå kan vara till tröst att en kris ofta mynnar ut i någonting konstruktivt i slutändan. För den som har gått igenom en kris så blir livet aldrig detsamma, och däri ligger en stor del av sörjandet under krisen – att man sörjer sitt forna jag. Men livet efter en kris kan också bli bättre och mer berikat än det var innan. Något som är säkert är att utvecklingskurvan pekar brant uppåt om man tillåter sig vara i den. Många av mina patienter når krisens slutfas, acceptans, innan de går bort, vilket gör att de kan uppskatta livet och kanske uppbåda lust och kraft att göra den där sista bilturen eller besöka barnbarnen på annan ort en sista gång innan livet tar slut. Det är fint att se, när patienten får vara levande ända fram till döden.

Hur ska vi i vården då bemöta en människa i kris? Jo, med stora lyssnande öron i en aktiv närvaro, med värme och respekt.

 

 

Här kommer citat från en person som var svårt drabbad av kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL). Hen beskrev så fint hur kroppen hade förändrats och hur det skapade en känsla av sorg.

”Jag har behärskat min kropp till fulländning, men nu sitter jag här som en soffpotatis”

 

Jag fick förmånen att följa hen i flera år, och såg hur hen tog sig igenom krisen. Vid det sista hembesöket uttryckte hen:

”Förutsättningarna krymper för mig, men jag accepterar det. Dagarna rullar på”.

 

Vänligen, Anna

”Jag har behärskat min kropp till fulländning, men nu sitter jag här som en soffpotatis”