För några år sedan var jag ny på jobbet i Närsjukvårdsteamet och det tog ett tag för mig att ringa in uppdraget. Hur arbetar resten av teamet? Vilken roll har jag som läkare i teamet och hemma hos patienten? Min tidigare erfarenhet som läkare då sträckte sig inte utanför sjukhusets och vårdcentralens väggar. Helt plötsligt steg jag in i hemmen hos de multisjuka patienterna och skulle möta dem och sina närstående där de var. Det blev en stor omställning för mig. Därhemma hade vi tid att prata om flera problem och svåra symtom kopplade till kronisk sjukdom samt tankar om livet som var kvar. Patientens situation blev så mycket tydligare för mig när jag fick uppleva hen i sitt rätta element. I hemmet finns patienten men också föremål som adderar till intrycket av ett levande liv – fotografier från ungdomen och på barn och barnbarn. Souvenirer från resor till Norrland eller utomlands för decennier sedan. Inredningsföremål som andas 70- och 80-tal. Hur skulle jag reda i alla intryck som kom till mig på ett hembesök? Vad skulle vi börja behandla? Hur kunde jag vara varm och empatiskt utan att falla in i sympati?
Här hade jag bilturerna med Närsjukvårdsteamets sjuksköterskor till hjälp. I bilen hem kunde vi reflektera kring vad vi hört och vad vi behövde göra sen för att hjälpa patienten på bästa sätt. Väl hemma på kontoret var min handledare också ett stöd. Men det som hjälpte mig allra mest var den kurs som jag gick som ST-läkare*, som handlade om konsultationsteknik. Helt plötsligt stod det tydligt för mig hur jag skulle passa in min pusselbit i patientens vid hembesöket.
Denna teknik använder jag fortfarande. Den tydliggör för alla vad som har sagts och var vi är på väg tillsammans – patienten, närstående, jag och sjuksköterskan. Samtalet har blivit det som definierar min roll som läkare i hemmet istället för uniformen, vårdbyggnaden eller en definierad mottagningstid.
Med samtalsstruktur vid hembesök känner jag mig trygg med var gränserna för mitt uppdrag går. Och kan jag utstråla trygghet så tror jag att det smittar av sig och lugnar patienten och närstående som ofta inte vet vad ett hembesök innebär första gången. Och det är tryggheten som är grejen, det får jag höra gång på gång. Jag kommer att komma tillbaka till det.
På ett hembesök för några veckor sedan hos en person med många symtom från kroniska sjukdomar utbrister hen om hemtjänst- och hemsjukvårdpersonalen:
”De är min trygghet i allt elände”
Vänligen, Anna
*Specialisttjänstgöringsläkare – läkare under utbildning för att bli specialist